|
Vår fina gamla Quinnie har lämnat oss. Hon hade
begynnande livmoderinflammation och en stor tumör. En eventuell
operation skulle bli väldigt omfattande så istället
fick hon stillsamt somna in. Quinnie skulle snart fylla 12 år
och vi kommer alltid att minnas vår älskade lilla Q.
Quinnie var min första hund som jag fick efter ungefär
en livstids tjat medan jag fortfarande bodde hemma. Jag har alltid
velat ha en hund så länge jag kan minnas, men min mamma
var inte alls lika förtjust över idén. Jag fick
undulater istället, men de blev hon allergisk mot så
då fick hon en ganska bra gratis bortförklaring. Jag
själv har också alltid haft eksem så det var väl
också en anledning. Största anledningen enligt henne
själv var trots allt att hon inte ville sköta om något
djur, trots att jag förklarade bestämt att det minsann
var jag som skulle ta hand om hunden.
Jag har haft många planer och idéer på substitutdjur,
som t.ex. sköldpaddor, fiskar, grodor, marsvin, katter, kaniner
etc. Trots mina väl planerade budgetkalkyler så var enda
djuren jag fick fiskar och grodyngel. Grodynglen födde jag
upp till små grodor i akvariet. När jag tänker tillbaka
så var nog bästa idén ändå utekaninen
som skulle överleva vinter utomhus. Kunde man ju faktiskt inte
bli allergisk mot och den kunde lätt bo på balkongen.
I efterhand så var det nog ganska bra att jag inte fick någon
kanin ändå… är kanske inte det roligaste djuret
trots allt. Inte om man egentligen bara ville ha en hund!
Hur som helst så sommaren 1995 var hela familjen (utom jag)
i Norge och hälsade på några släktingar. Där
fick de se världens sötaste hundar, japanska spetsar.
När de kom hem och berättade för mig om hundarna
så var jag inte sen att genast sätta igång tjatet.
Min låtsaspappa tyckte att det skulle väl vara mysigt
med en hund i huset i alla fall och i ett svagt ögonblick så
sa mamma ja och 13,5 års tjat var över (om man kan tjata
från det att man föds vill säga).
Ingen i familjen förutom jag hade direkt kunskap om hur man
sköter en hund, och i efterhand så var väl inte
min kunskap så jättestor. Jag ringde runt till lite människor
och kom fram till en kennel som hade en 6-månaders valp kvar
från en kull. Eftersom att den kenneln låg nära
så var det som avgjort. Senare så visade det sig att
jag hade missuppfattat det hela och att kenneln låg långt
söderut. Valpen var på rea då hon hade kroksvans
och uppfödaren pratade sig varm om hur hon brukade skicka sina
valpar ensam med flyg och att det aldrig varit några problem
så sagt och gjort. När vi hämtade Quinnie på
flygplatsen fick vi åka runt till lagerlokalen där alla
paket och sånt var. Där i en liten bur satt hon och skakade.
Hon fick sitta i min famn på vägen hem, men hon var ändå
skakis. Quinnies rädsla för smällare, skrammel, bilåkning
och andra höga ljud tror jag beror till stor del på flygincidenten.
Hon var ändå så pass gammal när hon fick flyga
så det påverkade henne säkert mycket. Jag har lärt
mig av mina misstag och kommer aldrig mer att skicka en valp ensam
med flyg.
Det var berättelsen om hur det gick till när jag fick
min egen hund. Jag gick en del kurser på brukshundklubben
med Quinnie och jag läste lite hundböcker, och trots min
inte allt för stora hundkunskap då jag fick henne, så
har det gått ganska bra ändå. Quinnie blev min
solstråle och räddare i nöden. Hon är en del
av mig, vi har växt upp tillsammans, och hon har alltid en
speciell plats i mitt hjärta.
|
