Isländsk fårhund tillhör rasgrupp 5, "spetsar och raser av urhundstyp". Den Isländska fårhunden är Islands enda inhemska hundras och har genom tiderna använts som gårds- och vallhund. Den är en typisk spetshund med uppstående öron och ringlade svans. Utseendet kan variera mycket då de finns både långhåriga, korthåriga och i alla möjliga färgkombinationer. Det är dock önskvärt att en grundfärg dominerar och även önskvärt med dubbla sporrar bak. Idealmankhöjden för tikar är 42 cm och för hanhundar 46 cm. Rasen anses vara frisk, men det rekomenderas ändå att man höftledsröntgar och ögonlyser sin hund. Vid avel är det viktigt att studera stamtavlor noga då det är en relativt liten avelsbas. År 2008 registrerades det 120 Isländska fårhundar hos SKK till skillnad mot Schäfer där det var 2616 st.

Om man vill ha en gårdshund som är robust och tålig, men inte allt för stor så är Isländsk fårhund lämplig. Hunden gillar att vara ute i skog och mark och eftersom den är lättlärd så lämpar den sig utmärkt för lydnadsträning och dess snabbhet kommer väl till pass om man vill träna agility. Inomhus är det världens mysigaste kamrat som gillar att ta det lugnt vid sina människors fötter. Man måste dock beakta att det är en spets vi talar om vilket gör att den har betydligt lättare till skall än andra hundar. Man måste inte heller träna och tävla med sin hund utan islänningen är nöjd bara den får komma till ett aktivt hem där den får vara med sin ägare och får tillfälle att få utlopp för sin fysiska och psykiska aktivitet. Det finns egentligen inga hinder vad man kan göra med sin islandshund utan det är bara fantasin som sätter gränser.

Isländsk fårhund är, som namnet avslöjar, ursprungligen en gårds- och vallhund. Som gårdshund skulle hunden hålla gården fri från friströvande djur och även meddela med skall när gäster var på ingående. Som vallhund var hundens uppgift att följa med bönderna på våren och hösten då fåren skulle skickas ut respektiva hämtas in från bete. Bönderna red till häst och ofta var det flera hundar som följde med. Hunden skulle söka reda på får som gömde sig, samla in dem och hjälpa till att driva flocken framåt och då ofta med sitt skall som hjälpmedel. Island har endast rovfåglar som hotar boskapen så därför kan i dagsläget en flock fåglar utlösa ett energiskt sällande från en Islandshund.

Svenska Isländsk Fårhundsklubben, SIFK, anordnar varje år en vallanlagsbeskrivning (framarbetad för Västgötaspets) där de lånar en beskrivare, Örjan Skoglund, från Specialklubben för Västgötaspets. Västgötaspetsen arbetar på ungefär samma sätt som islänningen, samlande och drivande med skall, fast oftast på nötkreatur istället för får. Besök gärna Örjans sida, Fjöses kennel, där har han skrivit lite om sin vallhundsträning.

Svenska Brukshundklubbens Mentalbeskrivning innebär att hundens beteende beskrivs i olika situationer. Förare och hund följer en bana med olika moment; kontakt, lek, jakt, aktivitet, överraskning, ljudkänslighet, spöken, skott m.m. En domare skriver ner hundens reaktioner i ett protokoll och efter genomförd mentalbeskrivning får hunden "känd mental status". Hunden blir alltså inte godkänd eller underkänd. Luleå Brukshundklubb har en väldigt bra sida där man får följa en metalbeskrivning med foton och förklarande text. Nedan ser ni rasdiagrammet för Isländsk fårhund.

	Mentalbeskrivning/Rasdiagram: Spindeldiagram från GENETICA
	Förklaring av beskrivningsvärden

	Rasstandard, isländsk fårhund
För ytterligare presentation av rasen rekommenderar jag att besöka Svenska Isländsk Fårhundsklubbens raspresentation.