|
Isländsk fårhund tillhör rasgrupp 5, "spetsar
och raser av urhundstyp". Den Isländska fårhunden
är Islands enda inhemska hundras och har genom tiderna använts
som gårds- och vallhund. Den är en typisk spetshund med
uppstående öron och ringlade svans. Utseendet kan variera
mycket då de finns både långhåriga, korthåriga
och i alla möjliga färgkombinationer. Det är dock
önskvärt att en grundfärg dominerar och även
önskvärt med dubbla sporrar bak. Idealmankhöjden
för tikar är 42 cm och för hanhundar 46 cm. Rasen
anses vara frisk, men det rekomenderas ändå att man höftledsröntgar
och ögonlyser sin hund. Vid avel är det viktigt att studera
stamtavlor noga då det är en relativt liten avelsbas.
År 2008 registrerades det 120 Isländska fårhundar
hos SKK till skillnad mot Schäfer där det var 2616 st.
Om man vill ha en gårdshund som är robust och tålig,
men inte allt för stor så är Isländsk fårhund
lämplig. Hunden gillar att vara ute i skog och mark och eftersom
den är lättlärd så lämpar den sig utmärkt
för lydnadsträning och dess snabbhet kommer väl till
pass om man vill träna agility. Inomhus är det världens
mysigaste kamrat som gillar att ta det lugnt vid sina människors
fötter. Man måste dock beakta att det är en spets
vi talar om vilket gör att den har betydligt lättare till
skall än andra hundar. Man måste inte heller träna
och tävla med sin hund utan islänningen är nöjd
bara den får komma till ett aktivt hem där den får
vara med sin ägare och får tillfälle att få
utlopp för sin fysiska och psykiska aktivitet. Det finns egentligen
inga hinder vad man kan göra med sin islandshund utan det är
bara fantasin som sätter gränser.

Isländsk fårhund är, som namnet avslöjar,
ursprungligen en gårds- och vallhund. Som gårdshund
skulle hunden hålla gården fri från friströvande
djur och även meddela med skall när gäster var på
ingående. Som vallhund var hundens uppgift att följa
med bönderna på våren och hösten då
fåren skulle skickas ut respektiva hämtas in från
bete. Bönderna red till häst och ofta var det flera hundar
som följde med. Hunden skulle söka reda på får
som gömde sig, samla in dem och hjälpa till att driva
flocken framåt och då ofta med sitt skall som hjälpmedel.
Island har endast rovfåglar som hotar boskapen så därför
kan i dagsläget en flock fåglar utlösa ett energiskt
sällande från en Islandshund.
Svenska Isländsk Fårhundsklubben, SIFK, anordnar varje
år en vallanlagsbeskrivning (framarbetad för Västgötaspets)
där de lånar en beskrivare, Örjan Skoglund, från
Specialklubben för Västgötaspets. Västgötaspetsen
arbetar på ungefär samma sätt som islänningen,
samlande och drivande med skall, fast oftast på nötkreatur
istället för får. Besök gärna Örjans
sida, Fjöses
kennel, där har han skrivit lite om sin vallhundsträning.
Svenska Brukshundklubbens Mentalbeskrivning innebär att hundens
beteende beskrivs i olika situationer. Förare och hund följer
en bana med olika moment; kontakt, lek, jakt, aktivitet, överraskning,
ljudkänslighet, spöken, skott m.m. En domare skriver ner
hundens reaktioner i ett protokoll och efter genomförd mentalbeskrivning
får hunden "känd mental status". Hunden blir
alltså inte godkänd eller underkänd. Luleå
Brukshundklubb har en väldigt bra sida där man får
följa
en metalbeskrivning med foton och förklarande text. Nedan
ser ni rasdiagrammet för Isländsk fårhund.
Antal Islänningar som registreras i Sverige (SKK) per år:
| År: |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 |
2000 |
2001 |
2002 |
2003 |
2004 |
2005 |
2006 |
2007 |
2008 |
| Antal: |
61 |
91 |
86 |
57 |
69 |
70 |
97 |
104 |
77 |
94 |
91 |
119 |
113 |
120 |
|