Dimmbrá fick diagnosen kronisk deformerande artros i höftled sommaren -2008 och haltade trots maxdos av medicin. Hon fick prova olika mediciner, var hos sjukgymnasten på djursjukhuset för simträning, fick akupunktur och även Cartrophen. Eftersom hon inte blev bra (hon haltade, flåsade och var stressad av värken) så fick hon stillsamt somna in. Hon var vår första islänning, mamma till vår andra, gårdshund in i själen, min träningskompis och världens keligaste inomhus. Det är väldigt tomt utan henne, saknaden är stor.

Dimmbrá är vår första islänning och kommer från kennel Ástvinur utanför Borås. Hon tillhör den i Sverige ovanliga familjegruppen J1 och har dubbla sporrar på båda bakbenen. Hennes namn är på isländska och betyder ”mörk runt ögonen”. Dimmbrá uttalas egentligen Dimmbrao, men vi säger rätt och slätt Dimmbra. Jag har tränat en del lydnad med Dimmbrá och även spårat en del. Dimmbrá är norsk och svensk utställningschampion och även Internationell utställningschampion.
Dimmbrá är mamma till vår A-kull och B-kull.

Varför blev det en islännning?
Tanken låg och grodde: ”En till hund skulle väl vara mysigt, en liten busig krabat som kan liva upp huset och bita sönder våra prylar.” Detta var sommaren 2001. Det var även lite nu eller aldrig över hundskaffandet för vi ville inte att Quinnie skulle behöva plågas på sin ålders höst av en retsticka.

Ungefär i samma veva som tanken på en till hund föddes så träffade vi en isländsk fårhund på stan och jag tyckte att den såg precis lika dan ut som Quinnie fast lite större och med andra färger. Nyfiken som jag är så var jag tvungen att dra med Tomas till paret och förhöra dem om deras hund. Allt det som de berättade om hunden stämde så väl in på Quinnie och hunden var verkligen go och trevlig. När vi kom hem så blev det stor undersökning på nätet. Rasen verkade helt underbar och vi såg vår Quinnie fast modigare och i mer bruksförpackning. Enda nackdelen var att rasen anses skällig. Hur som helst så bestämde vi då att vi inte kunde ha en till hund av massor av dåliga anledningar. Det gick ett tag och vi pratade lite då och då om hundinförskaffande och till slut så hade alla våra dåliga motargument fallit och vi bestämde att vi visst kunde skaffa en till hund.

Genast uppstod frågan vilken ras det skulle bli. Isländsk fårhund var det första vi tänkte på, men för att inte låsa oss så kollade vi igenom alla raser för att vara säker på att vi just då gjorde det lämpligaste valet. Vi ville ha en hund som inte var så jättestor. Det är trots allt jobbigare med en stor hund när du ska åka bort, ha hundvakt och det var en fördel om den inte var dubbelt så stor som Quinnie när vi hämtade den. Vi ville även ha en hund med lång, mjuk, lättskött päls. Jag har någon idé om att långhåriga hundar är bättre för eksem och det är lättare att städa hundhår efter en långhårig. Vi ville att hunden skulle vara intelligent och smidig så att den lämpar sig för att träna lydnad och agility. Även lite robust så att det skulle gå att köra lite spår och så. Gärna en hund med skinn på näsan och med lite egen vilja. Helst en hund utan rasbundna sjukdomar, en frisk hundras. Det lutade åt någon spetsvariant, men de flesta är draghundar och jakthundar. Det kändes orättvist att ha en sådan i lägenhet då varken jag eller Tomas sysslar med drag eller jakt. Vi hade uteslutit en till japansk spets för vi ville ha en hund som är lite större än Quinnie och de flesta jappar är betydligt mindre än henne. Vi bestämde oss, en islänning fick det bli. Efter att ha pratat med en kennel per telefon och fått bekräftat allt som vi hade läst om rasen så kändes valet ännu säkrare.